Magbild v. 23
vecka 23!
Det är även häftig för så fort min syster, mamma eller pappa har velat känt honom har hans aktivitet helt avtagit, och så lägger pappa dit handen och han ger honom en riktig karate spark - kanske är pappas hand en trygghet redan? Men idag fick även min syster (hans moster), samt hans mormor sig en spark i handflatan. Han verkar i övrigt vara en väldigt aktiv liten krabat som bjuder på mycket gymnastik mest hela tiden. Jag vet inte hur lång tid i sträck han kan hålla sig lugn, inte lång.
Utåt växer magen för fullt och det börjar bli en riktig kula nu. Kan lägga upp en magbild (v 23) senare ikväll. Spirello har flyttat ifrån oss och bor nu på Kybacka gård för vidare träning och tävling. Han verkar trivas och förstå att jag nu ska koncentrera mig på att vara gravid och bli mamma. Underbara individ!
Så igår var alltså min första dag med mamma ledighet, eftersom att jag varken har jobb just nu, eller en häst att ta ansvar för. Jag är rastlös redan!
Önskar att du fanns kvar hos oss.
Himlens finaste ängel, jag saknar dig så att det gör ont i hjärtat. Du fattas oss!
Första natten!
Första natten i min och J's nya lägenhet i natt, så himla mysigt. Har världens finaste omgivning och hjälp! Har dessutom en sparkande bebis i magen, mitt liv är komplett, vi väntar bara på att få möta vår son i det verkliga. Är världens gladaste!
Dear baby!
Hej min fina skatt! Tänkte skriva ner lite tankar och känslor i en text som du kanske (förhoppningsvis) kommer att kunna läsa någon gång i ditt liv. Tänkte börja med att tala om hur stolt jag är över att du är här med oss, och har varit det i 20 veckor nu. Du har nu funnits i min mage halva tiden, och snart är du hos mig och pappa, och vi längtar efter dig så.
Ibland tror jag att du är en liten gåva från ovan till oss, du lite av kom till oss i en jobbig situation då jag var dålig med diverse infektioner osv. Jag och din pappa pratade ofta om den dagen vi väntade vårt första barn, hur vi skulle reagera när vi testade positivt, hur vi skulle leva och allt där emellan. Du har alltid varit lite av en önskan hos oss, även om vi alltid pratat om vårt första barn som en flicka, men vem vet, kanske får du någon gång en syster? Idag känns det så rätt att du är en tossig liten pojke. Jag kan ärligt säga att vi inte alls reagerade på det vis vi trodde att vi skulle göra när vi fick veta att du var hos oss. Gränsen mellan glädje och rädsla var så hårfin, jag visste inte om jag skulle gripas av panik eller mysa i en bebis bubbla, så det hela slutade med att jag befann mig någonstans där mellan. Det tidigare bebis pratet mellan mig och din pappa avtog ganska helt de första dagarna, vi insåg nog båda två att det inte alls blev som vi trodde.
Två dagar efter beskedet fick vi tid hos barnmorskan och blev då inskrivna, det var även första gången vi pratade om dig med någon utöver familjen, det kändes bra trots att jag hade ringt dit och gråtit. Vi blev väl mottagna och fick lite papper om hur livet kan komma att förändras. Efter ett par veckor var det provtagning och allt såg bra ut, förutom blodsockret som den morgonen låg väldigt högt. Den 7 januari - 2012 var första gången jag och din pappa fick se dig "på riktigt", du låg där i magen och sprattlade hej vilt. Under 10 minuter satt vi där inne och bara tittade på hur du hade det där inne, det var underbart. När vi kom ut var vi i extas, och glädje tårar fälldes i samma veva som vi hade fullt upp med att kontakta din mormor och morfar, samt farmor och farfar för att berätta att du fanns där inne och verkade vara okej.
Den 24 februari fick vi se dig för en andra gång, och nu såg vi betydligt bättre att du faktiskt var en bebis. Du hade vuxit så mycket sen gången innan, och du var om inte vild ännu mer aktiv. Du hade förmodligen börjat upptäckt dina fingrar och händer i magen för du låg där i magen och mös med dina egna händer. Det här var även dagen då vi fick veta att du var en liten pojke. Jag hade länge varit säker medan din pappa trodde att du var en flicka. Lyckan var återigen på topp och vi insåg återigen vilken gåva du var till oss. Vår egna son! Den dagen firades på restaurang med din moster.
Nu springer tiden bara iväg och halva tiden har som sagt redan gått. Den 3 augusti är du beräknad att komma till världen, på din morfars födelsedag. Jag önskar att du visste vilka fantastiska människor det är som väntar på dig här ute i det "verkliga". Du kommer bli så älskad av så många fler i den här världen, och framför allt av mig och pappa. Vi har redan inhandlat din barnvagn, skötbord, hoppgunga, bärsele och lite kläder, och du har redan fått din första present av en fantastisk människa, och jag blev återigen rörd och påmind om hur mycket jag saknar dig.
Nu måste jag sluta skriva till dig trots att jag skulle vilja skriva hur mycket som helst. Självklart kommer du få fler brev under tiden du myser där inne. Jag har precis börjat känna dina sparkar mer kraftfullt och vid ett flertal tillfällen har du även sparkat din far i handflatan, om du bara visste hur stolt han är. Du kommer få världens bästa pappa som älskar dig och kommer ställa upp för dig oavsett. Fortsätt nu att sparka friskt och stanna där inne ett tag till, mamma älskar dig!
i will always love you, no matter what!
Lycka på högsta nivå!
Känner att jag bloggar alldeles för sällan och dåligt. Sen sist har det faktiskt hänt mest roliga saker, jag har trimmat på med fina S, vi har varit på ultraljud och sett den lilla för sista gången innan vi möts i det "verkliga", samt så har jag hunnit med att starta upp tävlingssäsongen på ett fantastiskt sett.
För er som är nyfikna så vet vi alltså vad kotten är för något, och vi ska bli föräldrar åt en pojke, vår alldeles egna prins. Min lilla familj kommer alltså bestå av 3 pojkar (Johan, Spirello och han i magen), känns underbart - jag och grabbarna!
De första bebiskläderna är inhandlade och hänger i garderoben i väntan på flytt ner på stan och till kottens egna lilla byrå. Det är ofattbart och jag kan knappt förstå att vårt barn ska vara så litet?
Idag har jag som sagt tävlat och S fortsätter leverera med felfria rundor och glatt humör. Känns lite trist att jag kommer vara tvungen att lämna bort honom under ett par månader nu när han är som finast. Äntligen börjar den mentala biten falla på plats hos honom också, trots att han fortfarande är valpig och på tok för lekfull för sin ålder, han blir ju trots allt hela 8 år i år.
Nu ska jag rasta hund och sen sova, var uppe 05.15 imorse och det har varit en lång dag, gissa vem som är trött nu? Imorgon är jag iallafall hästledig. Morgonen börjar med ett besök på MVC och barnmorskan vilket alltid är lika spännande. I helgen är det två dagars tävling som gäller. Godnatt!
Livstecken!
Jag hade skrivit världens inlägg här omdagen men när jag skulle lägga upp en bild så raderades hela inlägget och jag orkade inte skriva om det, men jag lever! Det har inte hänt speciellt mycket sen sist egentligen. Magen växer varje vecka men än har jag svårt att känna vår fantastiska bebis, men snart kommer det sparka på som tusan.
Halva tiden har snart gått (om vi får tro det första UL rätt) och snart är det dags för nästa, som vi längtat och längtar. Idag fick vi lägenheten som vi förväntansfullt väntat på en hel vecka. Det kommer bli så himla bra och vi är så glada. Det är ett perfekt läge mitt på stan, en 4a med egen innergård och lekplats. Vi flyttar 1 april och det ska bli så roligt eftersom att detta blir min och J's första riktiga gemensamma lgh, sist flyttade jag ju bara in till honom. Ska bli skönt att få starta om och inreda med nytt och fint.
Förtillfället är jag annars sjuk, jag har en hosta som vägrar ge sig och feberkramp i kroppen, samtidigt som jag har börjat få ganska mycket foglossning, helt enkelt ingen bra kombination just nu. Mååendet annars går åt rätt håll och får ett stort plus av mig nu. Det är sååå skönt att kliva upp på morgonen utan att behöva springa till toan.
Cocos och spirello mår bra, det börjar bli lite tungt att rida men jag kämpar på. Längtar så till sommaren och till den lilla väljer att titta ut. Det är en riktig babyboom i år!
Nu väntar jag på hjärtat och sen blir det mysig middag med familjen såhär på alla hjärtansdag.
Slänger in en bild på C som avslut på detta mobil inlägg! Ni som är nyfikna på hur magen ser ut får även en magbild. (V. ?) vi får snart veta exakt.
Den du litar på, litar även på någon annan.
Ibland behöver du springa iväg en bit bara för att se vilka som springer efter dig.
10 månader utan dig, och 4 månader med dig!
Som många av er vet så förlorade jag tråkigt nog en fantastisk vän och individ för 10 månader sen, nämligen min fina Lucia. Hon var något som symboliserade ren och ärlig kärlek för mig. Hon kom till mig när mitt liv var kaotiskt och när jag halkade runt på hal is efter att tidigare förlorat en nära vän, nämligen fina Lisa. Lucia och jag var två ganska trasiga själar, men tillammans kämpade vi oss upp på banan igen, och jag har nog aldrig haft någon häst som behövt mig så mycket - det var fantastiskt. När Lucia gick bort väldigt hastigt och oväntat hade jag en tuff tid känslomässigt. Mitt hjärta skrek varje dag efter att få henne tillbaka, och jag tänkte att "det här är början på att förlora allt", men samtidigt träffade jag J och blev lite av räddad. Idag går alla mina tankar till tjejerna L (Lucia och Lisa) , och jag hoppas så innerligt att dom har det bra i deras fantastiska himmel. Mina fina änglar, jag älskar er!
Som ni kanske ser på rubriken så står det "10 månader utan dig, och 4 månader med dig", det är nämligen så att jag och J väntar barn ihop. Det har öppnats en ny dörr i mitt liv och jag är så lyckligt lottad, jag kan knappt sätta ord på hur fint det är, men jag ska försöka berätta ändå. Det hela började ju med att jag fick återfall på magen efter operationen och blev riktig dålig, jag kräktes och hade fruktansvärda smärtor länge, men tillslut så höll det inte längre och jag blev inlagd på sjukhus. Jag hade tidigare under hösten haft fruktansvärda infektioner i äggstockar, livmoder och njurar, och jag trodde länge att det återigen var början till att förlora allt. Jag åt antibiotika, men läkarna kunde inget lova. Både jag och J kastades mellan hopp och förtvivlan, men i början på november blev jag iallafall inlagd där de upptäcke vätska i hela buken, och en operation blev planerad (som tack och lov inte blev av). Jag gjorde ett ex-antal gynundersökningar, både med vaginalt ultraljud och vanligt, där de upptäckte en ny cysta. Ett ex-antal gravtest gjordes även, men de visade negativt, och jag var så less vid det laget eftersom att jag visste att jag INTE var gravid, jag var så säker - men hade så fel. I slutet av november testade jag återigen hemma då smärtorna i magen kom allt oftare, jag kunde inte längre gå på toa utan ett fruktansvärt tryck i magen, det gjorde ofta väldigt ont, och testet visade possitivt, vi väntade en kotte.
Både jag och J blev extremt chockade och vårt tidigare babyprat avtog ganska helt de första dagarna. Allt handlade om hur vi skulle klara detta osv. Jag var livrädd, ville inte, ville osv. Jag velade så hemskt, det kändes som att vår lilla familj äntligen skulle bli mer och mer komplett, samtidigt som det kändes som att hela mitt hjärta slets ut av ångest och oro. Jag grät ofta och mycket, jag fick panikångest och tyckte att det var riktigt jobbigt, jag tom sa till J att "nej, jag vill inte längre", men vi båda insåg att det var ett sätt för mig att fly. Det tog ett par veckor innan jag landade i det faktum att vi faktiskt ska bli föräldrar åt en underbar individ som kommer älska oss ovillkorligt. Idag känns det helt rätt, dels med tanke på hur det faktiskt sett ut med min mage, och att jag trodde att jag kanske inte skulle kunna få denna chans, och dels för att detta är någonting vi skapat tillsammans och som kommer förgylla vår vardag. Jag är så lycklig just nu, jag befinner mig i ett babyrus och bara längtar efter att få träffa det lilla livet. Undra vad det är för individ där inne, kommer den vara lik mamma eller pappa? Det är tusen tankar och tiden och det älskade livet får visa oss. Ett sommarbarn kommer det bli och vi längtar så oerhört. Jag har en fantastisk omgivning och jag är så tacksam för det.
Tänk att jag ska bli mamma till en liten jordängel, ofattbart och underbart. 4 månader har redan gått och det lilla livet verkar att trivas, vi har redan sett den sparka på friskt och hört det lilla hjärtat som slog 170 slag/min - bland det häftigaste jag varit med om. Jag vet att mina änglar är med mig från ovan på deras speciella vis, och jag kan bara föreställa mig hur underbar vi kan göra framtiden ihop.
Jag har några fina titlar att leva upp till, dels så är jag en änglavän (vän till min ängel Lisa) , och sen så ska jag även bli mamma till en jordängel, jag kan knappt förstå det! Ni är det finaste som finns.
vi längtar så efter dig!
du är där när ingen ser mig.
Jag är livrädd att vara här, samtidigt som jag njuter av varje sekund. Jag lever i en vardag som rent av säger emot sig själv en hel del. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg har jag en fantastisk pojkvän på alla plan, en människa jag ser upp till och känner starkt för. Det är en rikedom att få älska, men det är inte alltid lätt. Ibland blir jag så otrolig klyven, det känns som att all energi som finns hos mig bara sugs ut på nolltid. Vad vill jag egentligen, är det här rätt beslut, är vi rätt för varandra - tankarna skrämmer mig. Innerst inne tror och hoppas jag att jag gjort det enda rätta. Jag får varje dag chansen att leva tillsammans med en människa som jag faktiskt värderar allra högst i mitt liv, men ändå så spricker det. Jag vet inte om jag är alldeles för trasig från mitt förflutna. Jag har alltid vart skeptisk till det här med att dela allt jag har med någon annan. Jag är egentligen ingen människa som öppnar varenda stängd dörr och bara låter andra ta för sig av det personliga jag har, men ändå har det blivit så den här gången. Jag har passerat alla gränser, men jag ska inte säga att jag gjort det för att jag vart tvungen, det har helt enkelt bara känts väldigt bra och äkta.
Mitt i mellan hopp och förtvivlan bestämde jag mig någonstans för att göra det helhjärtat - eller inte alls. Jag har fått jobbat oerhört mycket med mig själv, jag får varje dag tänka på vad jag säger för att få fram mitt på ett så korrekt och rättvist sätt som möjligt, men som jag tidigare sagt, det är inte alltid lätt. Jag skriker efter egen tid, men när jag väl får det känner jag mig som världens mest övergivna människa. Jag vet att kärleken alltid är med mig, oavsett vad som händer så vet jag att jag har en pojkvän som skulle offra det mesta för min skull, vilket även är en stor trygghet, men ändå dyker det ofta upp stunder då jag inte känner mig helt tillfredställd med det jag har. Jag begär ingenting mer, jag har allt jag någonsin önskat. Jag begär egentligen ingenting, ingenting förutom av mig själv. Det känns som jag försöker bevisa för mig själv att jag är världens starkaste människa, men helst av allt skulle jag egentligen bara vilja skrika av besvikelse.
Jag är så oerhört besviken på det som är just nu, den här hårfina gränsen mellan glädje och sorg i mitt liv är ganska försvunnen. Det känns som om att jag står här och trampar, trots att jag vill röra på mig. Jag är lite som fast, jag vill så mycket, mycket mer än detta. Jag vill utvecklas till det bättre, kunna levera och prestera. Jag vill kunna leva ut allt det jag som liten drömt om, och bara kunna vara jag i allt det - men jag kan inte. Jag vill förflytta mig samtidigt som jag är extremt rädd för att göra det. Jag är extremt rädd för att förlora den enorma kärlek som jag blir serverad med varenda dag. Det är en jobbig känsla när man tror att alla springer förbi än och utvecklas, medan man själv inte gör det. Innerst inne så vet jag att jag har utvecklats något enormt också, men jag kan inte riktigt ta vara på det och vara nöjd så. Jag behöver rutin, och trivas med det jag gör och så är inte fallet. Jag trivs med att vara i allt det jag nu har, men jag trivs inte med mig själv. Det är så fruktansvärt viktigt för mig att kunna ventilera tankar och känslor, jag kan inte riktigt hantera all denna ångest, trots att jag tror att jag kan det. Jag är kanske inte världens starkaste människa, kanske inte heller världens klokaste eller mest begåvade - men jag vet att jag har så mycket mer att ge än detta, och allt jag begär är att få leva upp till det också. Det kommer, tids nog kommer jag att få göra det jag vill och älskar till hundra procent, jag måste bara ha tålamod och vänta ut tiden.
mitt hjärta, tack för att du är där när ingen annan ser mig, eller när tankarna splittrar det mesta inombords. jag kan inte sluta säga det, men du är fantastisk, och jag uppskattar dig mer än någon annan. du är en förebild till de yngre i vår omgivning, och så även för mig. om jag åtminstone kan få avsluta detta inlägg någorlunda rättvist så vill jag bara att du ska veta att jag beundrar dig, för din personlighet och din enorma insida. jag talar nog för fler än mig själv när jag säger att du är fantastisk på alla sätt och vis. tack för att du finns, och för att du är modig nog att kliva över de gränser jag tidigare spärrat. see you soon then!
i hate to turn up out of the blue, uninvited, but i couldn´t stay away.
best i ever had
saknaden gör ont ibland, önskar att du fortfarande vore här hos oss.
..
I hope you don't mind that I put down in words. How wonderful life is while you're in the world.
