johanna

Tankar kan skrämma, skapa oro och ångest - det är den bittra sanningen. Kanske kan du komma att ta viktiga eller hastiga beslut i livet, där förnuftet springer ikapp tanke verksamheten och får dig att inse vad du borde göra, eller så inte. Det är lätt att dra förhastade slutsatser i något du aldrig tidigare riktigt provat på. Ibland tror man att man gör rätt för stunden, men inser längre fram att det viktiga beslut man tidigare tog bara förstörde helheten av den man är ännu mer. Jag har vart här, jag är här, och jag kommer att förbli här. Det är som att kastas mellan det bra och det dåliga. Det finns en ständig ångest inombords, det rent utsagt äter upp mig. Jag är lycklig, det är inte vad det hela egentligen handlar om. Jag har en fantastisk omgivning, människor som jag vet skulle backa upp för mig vad än det gäller, men ändå känner jag mig så fruktansvärt ensam.

Jag är livrädd att vara här, samtidigt som jag njuter av varje sekund. Jag lever i en vardag som rent av säger emot sig själv en hel del. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg har jag en fantastisk pojkvän på alla plan, en människa jag ser upp till och känner starkt för. Det är en rikedom att få älska, men det är inte alltid lätt. Ibland blir jag så otrolig klyven, det känns som att all energi som finns hos mig bara sugs ut på nolltid. Vad vill jag egentligen, är det här rätt beslut, är vi rätt för varandra - tankarna skrämmer mig. Innerst inne tror och hoppas jag att jag gjort det enda rätta. Jag får varje dag chansen att leva tillsammans med en människa som jag faktiskt värderar allra högst i mitt liv, men ändå så spricker det. Jag vet inte om jag är alldeles för trasig från mitt förflutna. Jag har alltid vart skeptisk till det här med att dela allt jag har med någon annan. Jag är egentligen ingen människa som öppnar varenda stängd dörr och bara låter andra ta för sig av det personliga jag har, men ändå har det blivit så den här gången. Jag har passerat alla gränser, men jag ska inte säga att jag gjort det för att jag vart tvungen, det har helt enkelt bara känts väldigt bra och äkta.

Mitt i mellan hopp och förtvivlan bestämde jag mig någonstans för att göra det helhjärtat - eller inte alls. Jag har fått jobbat oerhört mycket med mig själv, jag får varje dag tänka på vad jag säger för att få fram mitt på ett så korrekt och rättvist sätt som möjligt, men som jag tidigare sagt, det är inte alltid lätt. Jag skriker efter egen tid, men när jag väl får det känner jag mig som världens mest övergivna människa. Jag vet att kärleken alltid är med mig, oavsett vad som händer så vet jag att jag har en pojkvän som skulle offra det mesta för min skull, vilket även är en stor trygghet, men ändå dyker det ofta upp stunder då jag inte känner mig helt tillfredställd med det jag har. Jag begär ingenting mer, jag har allt jag någonsin önskat. Jag begär egentligen ingenting, ingenting förutom av mig själv. Det känns som jag försöker bevisa för mig själv att jag är världens starkaste människa, men helst av allt skulle jag egentligen bara vilja skrika av besvikelse.

Jag är så oerhört besviken på det som är just nu, den här hårfina gränsen mellan glädje och sorg i mitt liv är ganska försvunnen. Det känns som om att jag står här och trampar, trots att jag vill röra på mig. Jag är lite som fast, jag vill så mycket, mycket mer än detta. Jag vill utvecklas till det bättre, kunna levera och prestera. Jag vill kunna leva ut allt det jag som liten drömt om, och bara kunna vara jag i allt det - men jag kan inte. Jag vill förflytta mig samtidigt som jag är extremt rädd för att göra det. Jag är extremt rädd för att förlora den enorma kärlek som jag blir serverad med varenda dag. Det är en jobbig känsla när man tror att alla springer förbi än och utvecklas, medan man själv inte gör det. Innerst inne så vet jag att jag har utvecklats något enormt också, men jag kan inte riktigt ta vara på det och vara nöjd så. Jag behöver rutin, och trivas med det jag gör och så är inte fallet. Jag trivs med att vara i allt det jag nu har, men jag trivs inte med mig själv. Det är så fruktansvärt viktigt för mig att kunna ventilera tankar och känslor, jag kan inte riktigt hantera all denna ångest, trots att jag tror att jag kan det. Jag är kanske inte världens starkaste människa, kanske inte heller världens klokaste eller mest begåvade - men jag vet att jag har så mycket mer att ge än detta, och allt jag begär är att få leva upp till det också. Det kommer, tids nog kommer jag att få göra det jag vill och älskar till hundra procent, jag måste bara ha tålamod och vänta ut tiden.

mitt hjärta, tack för att du är där när ingen annan ser mig, eller när tankarna splittrar det mesta inombords. jag kan inte sluta säga det, men du är fantastisk, och jag uppskattar dig mer än någon annan. du är en förebild till de yngre i vår omgivning, och så även för mig. om jag åtminstone kan få avsluta detta inlägg någorlunda rättvist så vill jag bara att du ska veta att jag beundrar dig, för din personlighet och din enorma insida. jag talar nog för fler än mig själv när jag säger att du är fantastisk på alla sätt och vis. tack för att du finns, och för att du är modig nog att kliva över de gränser jag tidigare spärrat. see you soon then!