10 månader utan dig, och 4 månader med dig!
Har inte skrivit här av olika anledningar på länge, dels så blev det väldigt tumult i bloggen efter mina tidigare inlägg då de av vissa personer missuppfattades en hel del. Ibland har jag tänkt på att det kan vara lite provoserande att blotta sina tankar på det vis jag gjorde i mina tidigare inlägg, men som jag alltid sagt så är bloggen mest till för mig och mina tankar. Jag tycker det är oerhört skönt att få skriva av sig ibland, och jag hoppas och tror att jag framöver kommer kunna dela med mig av mycket possitiva tankar, men nu ska ni få ett livstecken och en del nyheter sen sist.
Som många av er vet så förlorade jag tråkigt nog en fantastisk vän och individ för 10 månader sen, nämligen min fina Lucia. Hon var något som symboliserade ren och ärlig kärlek för mig. Hon kom till mig när mitt liv var kaotiskt och när jag halkade runt på hal is efter att tidigare förlorat en nära vän, nämligen fina Lisa. Lucia och jag var två ganska trasiga själar, men tillammans kämpade vi oss upp på banan igen, och jag har nog aldrig haft någon häst som behövt mig så mycket - det var fantastiskt. När Lucia gick bort väldigt hastigt och oväntat hade jag en tuff tid känslomässigt. Mitt hjärta skrek varje dag efter att få henne tillbaka, och jag tänkte att "det här är början på att förlora allt", men samtidigt träffade jag J och blev lite av räddad. Idag går alla mina tankar till tjejerna L (Lucia och Lisa) , och jag hoppas så innerligt att dom har det bra i deras fantastiska himmel. Mina fina änglar, jag älskar er!
Som ni kanske ser på rubriken så står det "10 månader utan dig, och 4 månader med dig", det är nämligen så att jag och J väntar barn ihop. Det har öppnats en ny dörr i mitt liv och jag är så lyckligt lottad, jag kan knappt sätta ord på hur fint det är, men jag ska försöka berätta ändå. Det hela började ju med att jag fick återfall på magen efter operationen och blev riktig dålig, jag kräktes och hade fruktansvärda smärtor länge, men tillslut så höll det inte längre och jag blev inlagd på sjukhus. Jag hade tidigare under hösten haft fruktansvärda infektioner i äggstockar, livmoder och njurar, och jag trodde länge att det återigen var början till att förlora allt. Jag åt antibiotika, men läkarna kunde inget lova. Både jag och J kastades mellan hopp och förtvivlan, men i början på november blev jag iallafall inlagd där de upptäcke vätska i hela buken, och en operation blev planerad (som tack och lov inte blev av). Jag gjorde ett ex-antal gynundersökningar, både med vaginalt ultraljud och vanligt, där de upptäckte en ny cysta. Ett ex-antal gravtest gjordes även, men de visade negativt, och jag var så less vid det laget eftersom att jag visste att jag INTE var gravid, jag var så säker - men hade så fel. I slutet av november testade jag återigen hemma då smärtorna i magen kom allt oftare, jag kunde inte längre gå på toa utan ett fruktansvärt tryck i magen, det gjorde ofta väldigt ont, och testet visade possitivt, vi väntade en kotte.
Både jag och J blev extremt chockade och vårt tidigare babyprat avtog ganska helt de första dagarna. Allt handlade om hur vi skulle klara detta osv. Jag var livrädd, ville inte, ville osv. Jag velade så hemskt, det kändes som att vår lilla familj äntligen skulle bli mer och mer komplett, samtidigt som det kändes som att hela mitt hjärta slets ut av ångest och oro. Jag grät ofta och mycket, jag fick panikångest och tyckte att det var riktigt jobbigt, jag tom sa till J att "nej, jag vill inte längre", men vi båda insåg att det var ett sätt för mig att fly. Det tog ett par veckor innan jag landade i det faktum att vi faktiskt ska bli föräldrar åt en underbar individ som kommer älska oss ovillkorligt. Idag känns det helt rätt, dels med tanke på hur det faktiskt sett ut med min mage, och att jag trodde att jag kanske inte skulle kunna få denna chans, och dels för att detta är någonting vi skapat tillsammans och som kommer förgylla vår vardag. Jag är så lycklig just nu, jag befinner mig i ett babyrus och bara längtar efter att få träffa det lilla livet. Undra vad det är för individ där inne, kommer den vara lik mamma eller pappa? Det är tusen tankar och tiden och det älskade livet får visa oss. Ett sommarbarn kommer det bli och vi längtar så oerhört. Jag har en fantastisk omgivning och jag är så tacksam för det.
Tänk att jag ska bli mamma till en liten jordängel, ofattbart och underbart. 4 månader har redan gått och det lilla livet verkar att trivas, vi har redan sett den sparka på friskt och hört det lilla hjärtat som slog 170 slag/min - bland det häftigaste jag varit med om. Jag vet att mina änglar är med mig från ovan på deras speciella vis, och jag kan bara föreställa mig hur underbar vi kan göra framtiden ihop.
Jag har några fina titlar att leva upp till, dels så är jag en änglavän (vän till min ängel Lisa) , och sen så ska jag även bli mamma till en jordängel, jag kan knappt förstå det! Ni är det finaste som finns.
vi längtar så efter dig!
Som många av er vet så förlorade jag tråkigt nog en fantastisk vän och individ för 10 månader sen, nämligen min fina Lucia. Hon var något som symboliserade ren och ärlig kärlek för mig. Hon kom till mig när mitt liv var kaotiskt och när jag halkade runt på hal is efter att tidigare förlorat en nära vän, nämligen fina Lisa. Lucia och jag var två ganska trasiga själar, men tillammans kämpade vi oss upp på banan igen, och jag har nog aldrig haft någon häst som behövt mig så mycket - det var fantastiskt. När Lucia gick bort väldigt hastigt och oväntat hade jag en tuff tid känslomässigt. Mitt hjärta skrek varje dag efter att få henne tillbaka, och jag tänkte att "det här är början på att förlora allt", men samtidigt träffade jag J och blev lite av räddad. Idag går alla mina tankar till tjejerna L (Lucia och Lisa) , och jag hoppas så innerligt att dom har det bra i deras fantastiska himmel. Mina fina änglar, jag älskar er!
Som ni kanske ser på rubriken så står det "10 månader utan dig, och 4 månader med dig", det är nämligen så att jag och J väntar barn ihop. Det har öppnats en ny dörr i mitt liv och jag är så lyckligt lottad, jag kan knappt sätta ord på hur fint det är, men jag ska försöka berätta ändå. Det hela började ju med att jag fick återfall på magen efter operationen och blev riktig dålig, jag kräktes och hade fruktansvärda smärtor länge, men tillslut så höll det inte längre och jag blev inlagd på sjukhus. Jag hade tidigare under hösten haft fruktansvärda infektioner i äggstockar, livmoder och njurar, och jag trodde länge att det återigen var början till att förlora allt. Jag åt antibiotika, men läkarna kunde inget lova. Både jag och J kastades mellan hopp och förtvivlan, men i början på november blev jag iallafall inlagd där de upptäcke vätska i hela buken, och en operation blev planerad (som tack och lov inte blev av). Jag gjorde ett ex-antal gynundersökningar, både med vaginalt ultraljud och vanligt, där de upptäckte en ny cysta. Ett ex-antal gravtest gjordes även, men de visade negativt, och jag var så less vid det laget eftersom att jag visste att jag INTE var gravid, jag var så säker - men hade så fel. I slutet av november testade jag återigen hemma då smärtorna i magen kom allt oftare, jag kunde inte längre gå på toa utan ett fruktansvärt tryck i magen, det gjorde ofta väldigt ont, och testet visade possitivt, vi väntade en kotte.
Både jag och J blev extremt chockade och vårt tidigare babyprat avtog ganska helt de första dagarna. Allt handlade om hur vi skulle klara detta osv. Jag var livrädd, ville inte, ville osv. Jag velade så hemskt, det kändes som att vår lilla familj äntligen skulle bli mer och mer komplett, samtidigt som det kändes som att hela mitt hjärta slets ut av ångest och oro. Jag grät ofta och mycket, jag fick panikångest och tyckte att det var riktigt jobbigt, jag tom sa till J att "nej, jag vill inte längre", men vi båda insåg att det var ett sätt för mig att fly. Det tog ett par veckor innan jag landade i det faktum att vi faktiskt ska bli föräldrar åt en underbar individ som kommer älska oss ovillkorligt. Idag känns det helt rätt, dels med tanke på hur det faktiskt sett ut med min mage, och att jag trodde att jag kanske inte skulle kunna få denna chans, och dels för att detta är någonting vi skapat tillsammans och som kommer förgylla vår vardag. Jag är så lycklig just nu, jag befinner mig i ett babyrus och bara längtar efter att få träffa det lilla livet. Undra vad det är för individ där inne, kommer den vara lik mamma eller pappa? Det är tusen tankar och tiden och det älskade livet får visa oss. Ett sommarbarn kommer det bli och vi längtar så oerhört. Jag har en fantastisk omgivning och jag är så tacksam för det.
Tänk att jag ska bli mamma till en liten jordängel, ofattbart och underbart. 4 månader har redan gått och det lilla livet verkar att trivas, vi har redan sett den sparka på friskt och hört det lilla hjärtat som slog 170 slag/min - bland det häftigaste jag varit med om. Jag vet att mina änglar är med mig från ovan på deras speciella vis, och jag kan bara föreställa mig hur underbar vi kan göra framtiden ihop.
Jag har några fina titlar att leva upp till, dels så är jag en änglavän (vän till min ängel Lisa) , och sen så ska jag även bli mamma till en jordängel, jag kan knappt förstå det! Ni är det finaste som finns.
vi längtar så efter dig!
Kommentarer
Trackback
